En sångargnista tändes en höstkväll 1938 när två sångarentusiaster träffades i kassakön till Biografen på Nickby sjukhus. Tekniker Sven Bäckström och den nyinflyttade bankdirektören Uno Silfvast träffades där och började prata körsång. Båda tyckte att Sibbo borde fä en manskör.
Sven ”Beki” Bäckström
Uno Silfvast
Man kan anta att det var Sven Bäckström, ”Beki” kallad, som tog initiativet. Han hade redan bott flera är i Sibbo och ivrig sångare som han var, hade han börjat sjunga både i kyrkokören och i en blandad kör på orten.
Men han saknade en manskör och det gjorde också andra sängintresserade som han talade med.
Några föregångare fanns. Runar Wilenius frän Sibbo sjöng under studie- tiden i Helsingfors i Akademiska Sångföreningen och blev så intresserad att han 1926 bildade en manskör i Sibbo och blev dess dirigent. Men när han efter några är flyttade bort från orten var det slut med kören. Också några andra tillfälliga små körer hade funnits på 1920-talet.
Att fä tag i en körledare och dirigent med den rätta entusiasmen och förmågan kan vara svårt — det vet dagens sångarbröder lika väl som de som för sjuttio är sedan ville sjunga i manskör i Sibbo.
Uno Silfvast blev i maj 1938 direktör för Helsingfors Aktiebanks kontor i Nickby. När ”Beki” fick höra att Silfvast hade intresse och erfarenhet av manskörssång såg han möjligheten att fä kördrömmarna förverkligade. Men det gick ända till hösten tills herrarna talades vid i kön till biografen. Diskussionen blev livlig (men de kom ihåg att gå på bio också!) och Silfvast lät sig övertalas att försöka fä igång en manskör.
Samling kring ett harmonium
Man började anspråkslöst en regnig oktoberkväll hemma hos Beki som ägde ett harmonium, visserligen skraltigt men som det gick att spela på. Sängarna vara bara fern: dirigenten Uno Silfvast, kvällens värd Sven Bäckström, Einar Mansner, Ossi Manner och Hjalmar Granberg. Den lilla folkvisan Källan och Bellmans kända Hör I Orfei drängar koncentrerade sängarna sig på ’den första kvällen. Harmoniet krävde energiskt trampande av dirigenten och Beki måste då och då fixa någon icke samarbetsvillig tangent.
Snart räknade kören ett dussin sångare och några till hann ansluta sig innan kriget hösten 1939 satte stopp för verksamheten. I september 1940 fortsatte körövningarna men följande är var det krig igen. Kören kunde visserligen i några män arbeta under fortsättningskriget, men först när kriget var slut och livet igen började flyta någorlunda normalt kunde kören börja sjunga på allvar.
En sångare kom inte tillbaka. Ossi Manner, första tenor och en av de fem som var med den första övningen, stupade den 31 oktober 1941.
